Såhär såg det ut när ungarna gick och la sej igår kväll.
Och såhär såg det ut när de vaknade.

Medan jag flyger lite jobbflyg i solnedgången ger de här tre sej ut på Lahalls grunda sandbotten och fångar plattfisk med bara händerna.
Ett sommarlovsäventyr! säger Ruben.

Sommarlovsäventyr alldeles inpå knuten.

Den värsta värmeböljan verkar ha lagt sej och åskregnet är på väg in.
Men havet är fortfarande ljummet, några enstaka brännmaneter flyter omkring och tre små krabbjägare kryper omkring på stenarna. Ingen har med sej vare sej spön eller spann men Bertil fångar glatt alla krypkreatur med händerna och Tonys vattenfyllda cyklop kan iallafall härbärgera några av dem.
Majken varken badar eller fångar krabbor.
Majken är alldeles ny i världen och är så nöjd med att bara vara.

Ikväll är jag det, jag också.

Med solen i ryggen, korna som publik och en hel massa grummel i ögonen.
Leve kärleken!

Cykeltur en tropisk kväll uppströms Viskan.

Jag rör fortfarande inte storkameran.
(Egentligen på grund av en icke övergående värk i axeln, men vi kan ju låtsas att jag tagit semester.)
Det är till två delar skönt och åtta delar lätt frustrerande.
Det “sköna” med att slippa bära en tung kamera på axeln och slippa slå i den när jag hoppar upp och ner på båten kan inte riktigt vinna över det frustrerande i att se ett koppel fina bilder och inte lyckas spara dem till eftervärlden annat än med mobiltelefon. Som kan vara nog så bra, men inte när jag är van vid storkameran.
Och ikväll, när vi har Kläppen helt för oss själva och havet är magiskt blankt och solen dalar mot horisonten omgiven av de mest fantastiska färger, då kliar det i armarna.

Men jag minns en februarinatt för längesen i Mo i Rana, då vi gick hem från teatern längs stilla snöiga gator och himlen plötsligt bara började spraka.
Däruppe böljade det mest fantastiska norrsken jag sett i hela mitt liv, och i några sekunder stod jag bara och gapade, innan jag febrilt började fippla med kameran för att få in rätt inställningar.
Då la Johan Haugen en hand på min arm.
Icke knips, sa han. Bare SE.
Och det gjorde jag.
Tacksam än idag.

Så godkväll Kläppen, och tack för magin.
Icke knips, bare SE.

Denna veckan: en närapå kamerafri.
Mattias har börjat jobba, jag och barnen har halva sommarlovet kvar.
Vi doppar oss i varmt hav, fiskar krabbor vid stenarna och solar vid fyren.
Vi firar Gustavs nioårskalas i Lindome och Bertil leker loss med Sigge, så Spaniensaknad Sigge.
Vi läser bok i hammocken och äter orimliga mängder melon.
Susanne Bjerler kommer på middag, Ruben sover över med Nellie och Adam, och hettan stannar till långt in på kvällen, altanen är ljum och skön vid solnedgång.
Vi hänger i hamnen med Nord Svahns.
Och så åker vi ut till Sönnerö, fortfarande utan kamera, men med drönare, för Sönnerö står på jobblistan över platser att flygfotografera för Södras räkning.
Jag är mer för öde öar än smockade, men Sönnerö är svår att få ha för sej själv när vädret är fantastiskt.
Båtfolket några meter ner från oss på klipporna rynkar näsan och säger medvetet högt (på stockholmska) att det kanske kan RÄCKA med att störa friden snart.
Då har jag flugit i åtta minuter, lika länge som ett batteri räcker.
Ungarna paddlar ut på supen för att exploatera småöar.
Solen dalar mot horisonten och när den försvinner åker alla utom Nord Svahns hem, dom fortsatt lyckliga semesterfirarna.
Tre fjärdedelar av min familj är lyckliga semesterfirare vi med, men vi vill inte gå upp halv fem imorgon bitti för att köra pappan till jobbet.
Ge oss till klockan fyra imorgon, då hittar vi en ny ö!

Åter hemma, och direkt ner till Sjöräddarrock på hamna.
Fantastiska Stan, Ban och Lara band med Sellastrybarn underhöll mangranna Buabor (och ett par utsocknes) tills solen gick ner och åskregnet började droppa.
Borta bra, men, ja ni vet.

Dom växer, våra ungar.

Adios Javea.
Adios lugna sköna finhäng.

Remember-in-november.

Utflykt till grottan Cova Tallada utan de allra minsta (som inte skulle fixa vare sej promenad eller klättring) och stackars Emelie som blev den som fick stanna hemma med dem.
Förbi Javea, över berget, ner till Denia, ut på spetsen som pekar rakt mot Ibiza.
Men äventyret tog slut nästan innan det ens hade börjat.
I början av vandringsstigen, innan ens husen tagit slut, mötte vi ett gäng fransmän som besvikna kom tillbaka.
Man fick inte gå in i grottan.
Inte utan självutprintade tillstånd som skulle fyllas i passnummer på och godkännas.
Så… vi fick gå ner och ta ett tröstdopp i havet istället.
Och, se på sjutton!
När vi hoppat ner i den blå lagunen och vänt oss om såg det märkligt likt ut en grotta därinne.
Lite klättring senare stod vi där.
En grotta så god som någon!
Grotta som grotta, och för barnen (som inte sett de snygga googlebilderna från grottan vi skulle tagit oss till) spelade det ju ingen roll.
Slutet gott!

Sex timmar i Valencia, på tok för lite.

Efter våran tågluff förra sommaren sa barnen: Aldrig mer en stad! och jag var benägen att hålla med, så närapå folkskygg jag blivit på senare år. Hetta och trängsel går bort och jag utflyktar helst nånstans stilla och lugnt.
Men idag styrde vi ändå kosan mot Valencia, sex vuxna, sex ungar och de tunnaste kläder vi packat ner i våra semesterväskor.
Och herregud, så golvad jag är.
Av en stad.

Förr i tiden rann en flod genom Valencia, men på femtiotalet svämmades floden över och halva stan dränktes i vattenmassorna. För att lösa problemen ledde man om floden att rinna söder om stan, och torrlade hela flodfåran. Numera är den gamla flodfåran en slingrande lång grön park genom hela staden, med flera hundra år gamla broar, grönytor och lekplatser.
Gulliver är en lekplats.
Där ligger Gulliver från Gullivers resor, en gigantisk jätte för barnen att klättra omkring på, precis som Lilliputtar.
Rutschkanor längs hårlockarna, grottor under händerna.
Gulliver syns från rymden, Google Earth ger mej en bättre bild än vad som ens går att uppfatta live.

Lite längre nedströms ligger husen.
Husen.
Samma arkitekt som ritade Turning Torso i Malmö (Santiago Calatrava) fick i uppdrag att rita husen i Valencias kultur och vetenskapsområde, som byggdes på nittiotalet i flodfåran.
Och Calatrava gick så att säga loss.
Tänk att fullkomligt gå bananas vad gäller tidigare traditionell arkitektur (eller rimliga budgetar), få kommunstyrelsen att klubba jajamän! på idéerna och sen stå där och se sina visioner växa fram på riktigt.
Ett hus som ett gigantiskt öga.
Ett som ett stort skelett.
Ett som den största Star Wars-hjälm du nånsin sett.

Jag är helt knockad och, mina vänner, sex timmar i Valencia är inte i närheten av nog.
Vi hann inte med katedralen.
Inte heller tornet där man har utsikt över både stad och strand.
Vi hann inte ens med att gå in på varken vetenskapsmuseet (skeletthuset), planetariet (ögat), operahuset (Star Wars-hjälmen) eller L’Oceanografic, en sjukt snygg oceanografisk park.

Jag tar tillbaka allt jag sagt om att inte gilla städer.
Jag kommer till Valencia igen.

Paella och njut på strandpromenaden, medan månen stiger upp över Medelhavet.

Kullerrull och nedgrävning, salta kallsupar och en och annan stukad tå.

Emil åker inte till Spanien utan att ta reda på var man bäst kan få tag på gummigubbar.
Emil åker tre timmar fram och tillbaka till Valencia för att gå på loppis, och kommer tillbaka med ett helt fång.

Egentligen är jag en utflyktsmänniska, men i trettiofem graders värme retirerar jag till att nöja mej med bara häng.

Cava, ljus och kökliandets himmel.

Restauranghäng på El Benissero-stranden i Javea, ackompanjerat av klickande kullerstensljud som ramlar in med vågorna.
Roliga vågor.
Nån dag kanhända vi hamnar här?

Cala Blanca - den vita stranden.
Tunnlar, hajtandsfynd och bokpaus under trasigt parasoll.
Trettiofem grader i skuggan.
Kroppen klibbar.
Och ute i snorkelsvalkan simmar fiskar runt fötterna, större än man kunde tro.

Hänget, folket.
Hjärta allt.