Kläppen

Jag rör fortfarande inte storkameran.
(Egentligen på grund av en icke övergående värk i axeln, men vi kan ju låtsas att jag tagit semester.)
Det är till två delar skönt och åtta delar lätt frustrerande.
Det “sköna” med att slippa bära en tung kamera på axeln och slippa slå i den när jag hoppar upp och ner på båten kan inte riktigt vinna över det frustrerande i att se ett koppel fina bilder och inte lyckas spara dem till eftervärlden annat än med mobiltelefon. Som kan vara nog så bra, men inte när jag är van vid storkameran.
Och ikväll, när vi har Kläppen helt för oss själva och havet är magiskt blankt och solen dalar mot horisonten omgiven av de mest fantastiska färger, då kliar det i armarna.

Men jag minns en februarinatt för längesen i Mo i Rana, då vi gick hem från teatern längs stilla snöiga gator och himlen plötsligt bara började spraka.
Däruppe böljade det mest fantastiska norrsken jag sett i hela mitt liv, och i några sekunder stod jag bara och gapade, innan jag febrilt började fippla med kameran för att få in rätt inställningar.
Då la Johan Haugen en hand på min arm.
Icke knips, sa han. Bare SE.
Och det gjorde jag.
Tacksam än idag.

Så godkväll Kläppen, och tack för magin.
Icke knips, bare SE.