Veddigevisit, Veddigevurpa.

Svårt att hindra den store förkylde att gå ut i allt det nyfallna vita, när den lille friske i princip kliver rakt ur pyjamasen i overallen.

(Men rabarbrarna, hur kommer det gå med dom?)

Ingen sol-på-näsan-dag idag.
En gryning i snöflingor, stilla fallande snöflingor, inte som det ilskna tungsnöandet härom morgonen som övergick i regn så snabbt att man inte ens såg det hända.
Ett tunt vitt täcke bäddar in Bua, för första gången i vinter… jag menar för första gången den här höst-våren.

Det är en sitta-vid-husvägg-och-få-sol-på-näsan-dag idag.
Alldeles stilla och solklart.
Spårvagnarna kör fram och tillbaka på Guldhedsgatan upp mot Wavrinskys plats.
Solen lyser på alla Sahlgrenskas fönster.
Jag undrar om stackaren med coronaviruset står bakom ett av dem och tittar ut på en värld som skyr honom som pesten.

Det är ingen ände på uppfinningsrikedomen hos de här tredjeårsgymnasisterna jag träffade idag.
Min tids specialarbeten är deras tids möjlighet att vinna jurygunst, prispengar, ära och berömmelse.

Eftermiddagsgänget.

…fick de imorse, mina killar.
Men shit vad lätt det var att få upp dem ur sängen.

Författarporträtt i soldis i hamn.

Mellan träden leder stigen in, rakt mot det som förr var vattenlandet.
Här var ponnyridningen när jag var liten, i det här hörnet stod en jättelik studskudde.
Jag lokaliserar mej med minnet där jag går, här låg klätterborgen i trä, med det högsta hopptornet som jag inte vågade hoppa ner från medan min kusin Susanne, som var tre år äldre, hoppade och sprang upp, hoppade och sprang upp.
Här låg laserskogen som inte fanns när jag var liten, men där Hugo sprang runt, sju år gammal, med gevär bland träden.
Sjön.
Ön.
Flytbollarna jag aldrig fick nån balans i.

Jag hade hoppats att något fanns kvar.
Som här, när PonyHans klev in mellan träden.
Men ingenting alls, allt är borta, kvar står bara en rostig plåtjätte och tronar över nejden.

Det ska bli bostäder här nu, allt roligt är jämnat med marken.

Det är februari och små rabarbrar börjar veckla ut sej i trädgårdslandet.

Den blå promenaden.
Hemma.

Melodifestival med ackompanjerande hagelsprinkler på uterumstaket.
Iskulor över gräs och altan, kanhända så nära vinter vi kommer den här vintern.
Som inte är nån vinter.

Jag vill samla haglet! ropar Ruben, springer ut med en skål och står sen vid köksbordet och skapar tornskulpturer, jag har aldrig tänkt på formningsvänligheten i det där materialet faktiskt.

Nu har vi dessutom en stor skål hagel inknödd över en hel hylla i frysen.
Man vet aldrig när det kan behövas en sån.

Marschallerna slocknar i stormvindarna, men inne på Laholms Teater är det varmt och skönt och urpremiär av The Alan Turing Project.
Jag stannar tills de första tonerna ljuder, sen åker jag norrut, hem, pendlandes från sida till sida av motorvägen i den starka vinden.
Anna Stadling och Sophie Zelmani spelar sina favoritlåtar på Jukeboxen i P4 och jag slungas tillbaka till all musik jag alltid lyssnade på förr, då, på Gotland, i Umeå, i Stockholm.
Bob Dylan.
Emmylou Harris.
Neil Young.
Och Sophie själv, alltid Sophie. Aldrig längre? Jag har glömt bort henne. Men inte mer.
Hemma, mina gossar. Äntligen.

Det spöregnar ute.
Stormvindar rycker och drar i ekarna utanför slottsfönstren, slottsföreståndaren och landshövdingen betraktar oroligt vattnet som tränger in längs fönsterbrädorna.
I matsalen är borden bortburna, där sitter hovmusikanterna och spöket oomklädda och spelar och sjunger.
Teodor är med, hans mamma är hovmusikant.
Teodor trivs vid mammas cello.
Trivs till mammas musik.
Det ekar vackert längs rummen, jag går runt i strumplästen och fantiserar om förr.
En kopp te, en burk centerchoklad, ett rum där Kungen brukar bo när han är på besök.
Sen kommer barnen, kommer föräldrarna, sätter dagens föreställning igång.

I vissa rum, i vissa sällskap trivs jag väldigt väldigt bra.

Kvällens sista; precis vad det låter som.
Meditationsopera.
Ta med din egen yogamatta.

Nyp mej i armen, här sitter jag en fredagkväll och ser den danska gruppen Scenatet sjunga Jacques Brels chansoner baklänges.

Den här pärlan!

Hovmusikanterna förbereder sej för prinsessans födelsedag i slottet på 1700-talet, när ett barn från vår tid plötsligt ser spöken, dansar med spökena och dansar rakt in i förritiden. Blir ett spöke själv, så att säga. Hovmusikanterna lär honom spela Drottningholmsmusiken, och han tar i sin tur fram gitarren och lär dem spela nutida dängor.

Jag önskar så att jag haft mina barn med mej här på Laholms Teater idag.

På lördag är det urpremiär för det här verket, en nyskriven opera om Alan Turing.
Alan Turing var geniet som åt britterna knäckte tyskarnas Enigma-kod under andra världskriget, och var homosexuell i en tid då det var förbjudet att vara homosexuell.
Kent Olofsson och Albert Montañez har gjort en kammaropera om Alan Turing, hans personliga liv, Enigmakodknäckandet och breven han skrev till Christopher, skolkompisen han var kär i och som dog ung av tuberkulos.