Lifehack vid regnig studiedag:
Åk till grannkommunens badhus.

Det är den 29 september och idag ska Sverige öppna igen.
Inga restriktioner längre, krogar och teatrar jublar.

Jag gör som jag brukar, jag.
Vinkar av pojke i skolan för tolv kilometer ensamhet, frånsett en och annan överkörd huggorm samt plötsligt roligt sällskap på slutet.

Vittjing dagen efter hummerpremiär gav fyra fina, men två var romhonor och fick åka tillbaka ner i det blå med alla sina små bebisar slash potentiella framtida fångster, hur man nu väljer att se det.
Men två ändå!
inte illa.

Idag är det den här skruttens tur att vakna med ont i halsen, och bäddas ner i soffan med filt och honungste.
Lite sprattelgubbskonstruktion, lite procentsatsuppgifter, lite kaka och lite naturfilm om lejonhona som (lite otippat) tar hand om gnubebis i Serengeti.
Gör inget att regnet faller utanför.

Hamnbryggan redo för morgongryningens förmodat regnblåsande premiär.

Sista glasshelgen på Lollos och krabborna verkar ha dragit sin kos.

Höstens sista match, i strålande sommarväder.

Olycka är att inte få komma in i den storebroderliga spelhålan pga lite snor.

På måndag morgon smäller det.
Om stormvindarna lagt sej då så åker dom här tinorna ner i havet.

Förmiddagspaus från skolböckerna.

Det flög skräp och löv och allsköns bråte i vinden när jag snirklade ut ur Malmö i trängseltrafiken i eftermiddags, stormvindar friska for omkring, tjugosju sekundmeter att vänta.
Hela vägen hem blåste det, drog i bilen, i ösregnet efter Hallandsåsen höll alla sjuttio mellan skyfallsskapande långtradare och i Falkenberg sken solen.
Hemma svämmade gässen över på vågtopparna och den lilla kvällspromenaden blev kort och stundtals springande.

Borta bra men hemma bäst.

Ytterligare en gång får jag se Oberon, Titania och Puck smyga omkring i trolska suggestiva scenskogar, innan jag åker hemåt igen.

Fjorton grader i vattnet skrämmer ingen mink.

Ett Malmö, en opera, en midsommarnattsdröm.
Och grann är den också!

Nej, båten är visserligen inte uppe än.
Men det är ofrånkomligen höst nu.
Havet håller femton hiskliga grader och snålvindarna blåser is från norr.
Husets golv drar kallt kallt kallt.
Vi tänder höstens första brasa och kryper ner under filt framför.

Ruben har varit hos doktorn och vidare på röntgen, och hans onda häl visade sej vara Severs sjukdom.
Helst inga aktiviteter på hårt underlag, sa doktorn.
Nähä. Du menar som innebandy, gympalektioner, skolgårdslek?
Det finns ju simning och cykling, såna aktiviteter funkar, sa doktorn.

Stackarn.
Han fick en stund på Varbergs nya äventyrsbad Pingvinen ikväll.

Femton kilometer i färskt minne hos pinnabenen.
Dom gnäller lite först, men följer med iallafall.

Sista helgen för husvagnarna på Marstrands camping.
Säsongarna klipper gräs och skruvar ner staket.
Vi satte inte ens upp vårt förtält, utan sitter inne i husvagnsvärmen (att det fanns golvvärme i husvagnen! Så gött!) och kokar Hallenfurs vaktelägg i tre minuter, ikke mer.

Femton och en halv kilometer vandring för två par små pinnaben idag!
Det är såväl rekord som roligt.

Fem fikapauser plus lite timmerflottning i vattenfallsbäck, historielektion i St Eriks grottor och besök i Lasse-Majas tvåhundra år gamla fångcell uppe på Carlstens fästning (han hade egen öppen spis!) samt ett (något motvilligt) galleribesök senare har vi minst tjugotusen steg i våra ben allihop.

Bohuspärlor på hösten alltså, när turisterna droppat bort.
Fantastiskt.

Det är inga jobb, det är inget jätteviktigt, men det sätter sej så hårt i mej när jag jag formaterar hela minneskortet av misstag och plötsligt får stå i valet mellan att ta ut kortet, spara det tills jag kommer hem och kan köra en photo rescue (som jag bara kan göra om inga andra bilder knäpps ovanpå), eller skita i bilderna som just formaterades bort och använda kameran till allt vad den här just påbörjade campinghelgen i övrigt har att bjuda på.
Jag ligger på husvagnsgolvet och är sur i tio minuter.
Sen bestämmer jag mej för det senare.

Så här är vad som blev kvar av min fredag: Två mobilbilder på en liten skymningsvandring runt Koön, för att kunna mms:a till resten av familjen som valde att stanna kvar i husvagnen och titta på Dobidoo.

En del ögonblick får stanna i minnet bara och jada jada.
Lite sur kan man väl ändå få vara.

Det rör på sej i teatervärlden!
Jag ser ett ljus i en pandemilång tunnel.