Shining like a national guitar

The Mississippi delta is shining like a national guitar.

Första strofen och jag gråter nästan.
Rebecka Törnqvist (som jag alltid älskat) gästar På Spårets husband Sahara Hotnights (som jag alltid älskat) och dom kommer att sjunga Paul Simons Graceland.
Som jag alltid alltid älskat.

Det är fredagskväll och Glans/Abadi utklassar Arve/Pozar, soffan och filten och brasan värmer, och jag tänker att det är synd att jag knappt aldrig längre lyssnar på album i sin helhet.
Alla mina skivor som står där orörda, det jag la enskilt mest pengar på för tjugo år sen, album i ordning där jag började nynna på nästa spår redan när den föregående tonade ut.
Joni Mitchell.
Ryan Adams.
Ani Difranco.
Paul Simon.

Det åks till Båstad och Budapest och Johannesburg och jag längtar till världen.
I Budapest har jag inte varit.
Det var en smula nära att vi åkte dit jag och barnen när vi var ute och tågluffade sommaren 2018, när vi stod i Wien och dividerade om vart vi skulle härnäst, men det föll på värmeböljatrötthet och större längtan till alptopp än storstad.
Inga mer städer ALLS NÅNSIN, kan ha varit ett starkt argument från barnamun.
Och vi besökte visserligen fantastiska Valencia sommaren därpå, men sen kom en pandemi och det där med nånsin kan de ha fått äta upp.