Cova Tallada. Eller inte.

Utflykt till grottan Cova Tallada utan de allra minsta (som inte skulle fixa vare sej promenad eller klättring) och stackars Emelie som blev den som fick stanna hemma med dem.
Förbi Javea, över berget, ner till Denia, ut på spetsen som pekar rakt mot Ibiza.
Men äventyret tog slut nästan innan det ens hade börjat.
I början av vandringsstigen, innan ens husen tagit slut, mötte vi ett gäng fransmän som besvikna kom tillbaka.
Man fick inte gå in i grottan.
Inte utan självutprintade tillstånd som skulle fyllas i passnummer på och godkännas.
Så… vi fick gå ner och ta ett tröstdopp i havet istället.
Och, se på sjutton!
När vi hoppat ner i den blå lagunen och vänt oss om såg det märkligt likt ut en grotta därinne.
Lite klättring senare stod vi där.
En grotta så god som någon!
Grotta som grotta, och för barnen (som inte sett de snygga googlebilderna från grottan vi skulle tagit oss till) spelade det ju ingen roll.
Slutet gott!