Ett bi i en porslinsaffär

Ett par timmar innan ondskan slog till i Manchester, lämnade min man staden.
Ett par timmar innan barn mördades, barn som så länge sett fram emot att gå på sin Ariana Grande-konsert, sin idol, i en ålder då ens idol betyder allt.
Är det såhär vi ska ha det nu? Är detta framtiden? Kommer jag dö i ett terrordåd? Kommer mina barn bli offer?
Det brer ut sej, och skräcken, och rädslan.
Precis som dom vill ha det.
Det är exakt det här dom vill, att vi inte ska våga oss ut. Att vi ska vara rädda. Frukta.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

Mattias funderar på om dom valde mellan Ariana Grandes spelning eller hans egen med Iron Maiden, två dagar tidigare. Eller om det funnits planer på att slå till på hans match mellan Liverpool och Middlesbrough, dagen före.
Exakt den tankegång dom vill att han ska ha.
Den tankegång dom vill att alla ska ha.
Världen ska frukta terroristerna.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

För ett dygn sen satt han under pubens stjärnhimmel i England, facetimande med mej och Mike.
Sen lyfte han från Manchesters mark, landade på Landvetter, och blev sittande kvar i planet i flera timmar in på natten utan att få lämna, för att någon glömt en väska på flygplatsen.
En kvarglömd väska, en misstanke, nationella bombgruppen och avspärrningar hela vägen ner till Boråsvägen.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

Välkommen hem, mannen min.
Tills vi åker iväg och hittar på något annat.
Det ska vi nämligen fortsätta med.