Bryggsegling och en ände med förskräckelse

Det är bara några hundra meter hem, men i hamnen finns inga måsten.
I hamnen är det som en sommarstuga, där kan en hel dag bara gå utan en enda tanke på tvätt eller mejlsvar.
Lisa och Fredrik solar på däck.
Krippa och Ellie glider in.
Gummibåten turar friskt med allehanda passagerare.
Köttbullar och pulvermos på gasolkök till middag.
Och sen dricker Bertil bensin.
Det sköna brygghänget tar abrupt slut där, efter att han först sagt: “Mamma jag är törstig”, varpå jag svarat: “Jag ska hjälpa dej, vänta lite”, varpå han inte väntar utan hittar en flaska med vad som ser ut som vatten.
Och dricker det.
Det hörs ett spottande, fräsande, skrikande från bryggan.
Jag luktar och fattar, skriker att han ska kräkas, han kan inte kräkas.
Han får vatten, Krippa googlar och ropar att han INTE ska kräkas, Giftinformationscentralen säger att han ska få grädde och smör och att vi bara ska åka in om han börjar bete sej konstigt eller kräkas, då kan det komma in bensin i lungorna och då blir det kemisk lunginflammation.
Vi åker hem.
Varm dusch, en halv bytta gräddglass, vispgrädde maskerat i mjölkglas, kex med kväljningsmycket smör.
Fyra timmar ska han vara vaken tills bensinen passerat vidare i systemet, vi vattnar hela trädgården ytterst långsamt och sätter sedan på en film.
Fyra timmar går och klockan blir halv tolv, ungen rapar fortfarande bensin, vi går och lägger oss, bäddar ner honom emellan. Han stensomnar, med ett luftmoln runt sej värdigt en sniffande heroinist.
Och där ligger jag på min enda friska axel med ansiktet tio centimeter från luftmolnets epicentrum, det får svida, jag vaknar hellre i bakrus imorgon än vänder mej om med fötterna på huvudkudden där jag inte kan höra honom sluta andas.
Och det går ju bra.
Raparna stannar ett dygn, men efter det är allt som är kvar det vanliga pollenkliet.

Jag vill inte dricka bensin nån mer gång, säger han.
Nä.
Låt gärna bli det.