Orienteringskurs vid Lillesjön

Jag har tidigare inte lyckats jättebra i mina försök att få Ruben att börja gilla orientering.
Vi har gått inskolningsbana, jag har förtvivlat försökt lära honom passa kartan medan han glatt har kutat iväg med ögonen istället inställda på att plocka snygga kottar.
Det är inte det att han inte gillar skogen.
Han älskar skogen.
Men det är som att han känner ett tvång tror jag, att det blir som en skola istället för bara skoj, när jag försöker visa karttecken och vägval.
Nånting vill jag att han ska hålla på med, förutom skärmtittande och kompislek.
Fotboll är provat och avböjt, liksom golf och nu i våras även innebandy.
Så därför:
OK Löftans nybörjarkurs, här har vi Ruben Arnesson.
Med pedagogiska memorylekar och kartteckenslabyrint, och villiga och meriterade små medhjälpare i klubbkläder som kutar med på långa riktiga banan runt berget.
Så himla bra.
Killen som imorse hellre ville stanna i sängen och till slut drog på sej kläderna med orden: OKEJDÅ mamma, jag gör det väl då, men BARA IDAG, kan nu (visserligen halvt motvilligt) tänka sej att komma tillbaka en gång till, men i morfars sällskap eftersom jag inte kommer vara ledig kommande tre träningar.
Morfar är den bästa jag vet i hela världen på orientering, säger jag, så det kommer nog till och med bli bättre än att jag är med dej.
Fast Almer sa att hans mormor har TVÅ POKALER i en tävling där man var bäst I HELA VÄRLDEN, svarade Ruben. Då måste väl Almers mormor vara bättre än morfar?
Almers mormor är din morfars syster, kontrade jag. Dom har det i blodet. DU har det i blodet gubben min.

Jo.
Vi får väl se hur det går det här.