Sol på näsan

Barnen lördagsförsvann ut i det vita, med hjälm på huvet och snowracrar på släp.
Vi stannade hemma och skurade ut vintern så hela huset nu luktar liljekonvalj, sen tog vi rygg på dem. De var inte i skolbacken och inte i kyrkebacken. Men två par stora fotspår och ett par små bredvid åkdonens glidspår gjorde att det gick att nosa upp dem, ända fram till ett trehövdat fnitter inifrån en träddunge på storaberget.
Hur kunde ni hitta oss? undrade de förvånat.
Nädu. Det kan en undra.

Nere i hamnen låg havet blankt.
Inte en krusning, bara stilla, tyst och dripp-dripp-dropp från de hängande snöpåsarna på taken, långsamt och tungt försvinnande.
Lä och sol på bryggan.

Är det våren?
Då kanske min massiva längtan utomlands kan klinga av en smula.