Välkommen till våldtäktslandet Sverige

Jag åker buss idag.
Det finns ett tomt säte på bussen, det är bredvid en mycket välkänd profil för ett parti jag inte tycker om. En man jag föraktar, faktiskt.
Jag ställer mej i mittgången istället. Mannen ser det och flyttar sin väska, makar på sej, gör rum för mej. Att stå kvar i mittgången då hade ju varit ett statement. Jag hade kunnat stå kvar. Men nu gör jag inte det.
Jag sätter mej.
Och vi pratar. Chitchattar liksom. Om hur dagen varit. Absurd känsla.
Vad jag egentligen vill fråga: Hur känns det att vara så hatad?
För jag undrar verkligen hur det känns. Att vara så råbarkat fast i sina åsikter att man tar hatet från människorna. Visserligen människor man då i sin tur föraktar, såsom jag faktiskt föraktar den här människan jag sitter bredvid.
De andra på bussen skrattar och skämtar.
-Får jag låna din mobilladdare?
-Vill du verkligen låna den? Jag ska ha det innestående på dej till nästa talmansperiod.
-Nej, den funkade inte, här får du tillbaka den!
-Redan?
-Ja, jag kan ju inte låna den på de premisserna du gav!
För det är en buss full av politiker. Inte linje 615 mellan Bua och Varberg direkt. Jag är på jobb, och åker buss med dem jag följer.
Det är bra stämning i bussen. Lite som en fredag. Dom slänger käft och skrattar. Jag skrattar också. I den här bussen känns ingen hatad. Det här är en buss med jobbarkompisar på resa. Fast ingen har ju satt sej på platsen där jag nu sitter, då.

När jag kommer hem läser jag en ledare som Linus Malmborg delat på Facebook.
Den är helt fantastiskt bra.
Hur länge som helst har vi i Sverige kämpat för att få kvinnor att våga anmäla våldtäkter. Det har kampanjats och utbildats och skrivits, och det har gett resultat, enligt Brottsförebyggande Rådet har antalet anmälda sexualbrott ökat markant i Sverige under de senaste tio åren – från 12 100 anmälningar år 2006 till drygt 18 000 år 2015.
De här siffrorna använder nu min bussgrannes kompanjoner för att utmåla Sverige som ett dåligt exempel, utomlands.
Läs Evelyn Schreibers text, den bästa idag.

Han är lika gammal som jag, mannen bredvid mej på bussen.
Medan mitt gymnasiejag satt i baksätet när mina lite äldre, snygga, tuffa kompisar spelade Ultima Thule på bilstereon, blev han nazist.
De flesta växer ifrån sina osäkra tonårsår, får egen självkänsla, kan tänka ett steg längre.
Ett steg mänskligare.
Det är lätt att säga att i fel sällskap kan vad som helst hända, att i en parallell värld hade det kunnat vara jag.
Men det hade det inte.

Ett steg mänskligare.