Kristina Lugn

Kristina Lugn är död.
Det kommer en flash på mobilen, kommer tre.
Folk dör hela tiden, det flashas om dem som är kända, Little Richard, Maj Sjöwall, Adam Alsing.
Alla dör. Alla ska dö, förr eller senare.
Men Kristina.
Det sticker till i hjärtat.

Jag är en fri människa.
Det har jag alltid vetat
och aldrig förstått.

Tre rader ur Hejdå, ha det så bra.
Så självklara.
Så axelfallande.
Hon skrev så enkelt och direkt, Kristina.
Inga krusiduller, ändå så exakta formuleringar, rakt in i hjärtat.
Och Panoramafönstret, den vackraste dikt som finns till ett nyfött barn.

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom 
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting 
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.

För femton år sen parkerade jag min moped på Brunnsgatan i Stockholm, tog kameran över axeln och gick in till Kristina Lugn.
Hon hade slagit sina påsar ihop med Esbjörn Svenssons Trio som hade tonsatt hennes dikter och gett ut en skiva.
Ett porträtt bland tusen porträtt.
En blomkruka i förgrunden, ett halsband mot munnen.
En stillsam pigghet.
Ett lugn.
Jag hade aldrig läst henne, men efter den dagen gjorde jag det.
Enkelheten.
Direktheten.
Det odjupa, osvåra.
Och nu är hon död.

Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.