Camilla

Det är junis första dag och du finns inte mer.
Det är en så absurd känsla att jag inte ens tror på det, först.
För jag sätter mej ner i min hängstol i uterummet med en kopp te och känner instinktivt att jag ska titta på facebook.
Jag gör aldrig det, tittar på facebook, jag lämnade facebook för flera år sen.
Nu är det som att jag bara ska det, så jag gör det, jag går in på facebook och jag behöver inte scrolla länge.
”Nu är du i en annan del av världsalltet.
Min älskade syster, som burit mig genom livet.
Nu är du en glittrande kosmoskatt som dansar över himlavalvet.
Jag ska bära dina döttrar så som du burit mig. Du finns kvar här i dom. Jag kan se dig i deras ögon. Så nära men ändå så långt borta.
Jag längtar så tills vi ses igen.”
Så skriver hon, din lillasyster, och jag stirrar och stirrar.

Jag visste inte ens att du var sjuk.
Du, DU ÄR JU MIN MÄNNISKA, och jag visste inte ens att du var sjuk.
Du är den jag alltid har som exempel, den jag jämt berättar om att det kan gå flera år mellan vi ses, men när vi sen ses är det som att vi bara fortsätter där vi slutade, att tiden däremellan var nån eftermiddag, bara.
Nu har det gått dom åren.
Och du dör innan jag får ändan ur vagnen och kör ner till dej.
OCH JAG ÅNGRAR MEJ JAG ÅNGRARÅNGRARÅNGRAR, det är ju så oerhört lätt att ringa, varför gjorde jag inte det?
Varför visste jag inte ens att du var sjuk?
Jag VILL ringa, hälsa på, spola tillbaka, jag ångrar mej, jag vill ha dej i mitt liv.
Jag vill ha dina ord, dina kramar, dina flabb.
Fast jag vet precis vad du skulle säga.
Jag brukar ändå jämt ha dej i bakhuvudet.
Vad hade Camilla sagt?
Flabbat och skakat på huvet, hade du gjort, åt det mesta.
Kör bara. Vad andra tycker? Sen när bryr du dej om vad andra tycker?
Kosmoskatt.

Tjejerna. Jag kan inte sluta tänka på tjejerna.
Dom och du.

Nu är det för sent, men jag hade ändå inte behövt ringa dej för att tala om att du är min människa.
Det visste du, och nu tänker jag gå all in på att du finns här runt om mej, finns runt alla dom som älskade dej.
Finns runt dina flickor.
Jag vet att det var du som viskade in i mitt huvud att jag skulle gå in på facebook idag.

Listen,
I am singing with the birds now,
They taught me what it's all about.
Come sing this ol' melody.
Feel me,
I am dancing with the wind now,
And I'm starting to get the groove,
Go put on your dancing shoes and join in,
for a swing.

Hear this,
I even tried out being rain once,
and oh how great it was,
to fall into the summer night.
I've been,
staying close by,
this whole time,
to make sure that you're alright.

And I told you,
when I come back,
in another form,
you'll be the first one to know.

(Nü Fiona, For the ones I love.)