Sprintcup i Veddige

Idag fick Bertil en present.
Min systers gamla sportklocka (som stänger av sej oförhappandes då och då men i övrigt funkar fint).
Frånsett själva glädjen som lyste när han insåg att det var DEN jag menade när jag sa att det låg en present på bordet och att det inte var någon av böckerna som också låg där, så var ju det här Världens. Bästa. Grej.
Plötsligt sprang han runt runt på övervåningen “för att se hur hög puls man kan få”.
Och med påsnörade nya riktiga orienteringsskor (också de ett par avlagda, fullt fungerande, från samma syster) gav han, och sportklockan, sej ut på sprintcup i Veddige ikväll.
Och den här lille nyblivne pulsjagarn, som hittills inte ens kommit näst sist på någon tävling, kutar nu in som etta, med två sekunders marginal.
Han slutar tvåa.
Den lyckligaste tvåa jag sett i hela mitt liv.