Me too

Första gången, jag är barn, min lillasyster och jag cyklar runt runt på vändplatsen på vår gata. Min lillasyster har stödhjul.
Vårdcentralen i Veddige håller på att byggas, baracker och jordhögar överallt.
En pojke som heter Persson, kanske fem år äldre än jag, går förbi. Han säger: Följ med mej.
Lite stolt förklarar jag för min lillasyster att jag kommer snart, jag ska bara iväg en stund här med Persson. Vi stora barn, liksom.
Min lillasyster cyklar vidare, runt runt, jag följer med Persson. In mellan barackerna.
Jag ska se din fitta, säger han. Du får se min kuk.
Jag springer. Ropar till min lillasyster att följa med mej hem, hon lyder.
Rangligt på stödhjul.

Jag berättade aldrig för mina föräldrar. Jag skämdes. Skämdes över att säga ordet fitta, så jag höll tyst.
Skammen.
Den som gör att vi hållit tyst, allihopa.

Jag är i övre tonåren, full på fest i Åskloster.
Kompisar runt mej, snälla killar. Fulla dom också.
Jag vet inte hur jag hamnade där, men centrifugen hade slagit till i huvudet och jag minns att jag ligger på köksgolvet och känner händer innanför trosorna. Tittar upp. Ser tre killar sitta där. Mina kompisar. Snälla killar. Fulla.
Sen minns jag inte mer. Jag vet inte vad som hände på det där golvet.

Än idag när jag träffar på någon av de tre, undrar jag om de minns, om de vet något jag inte vet. Jag blir nervös när jag ser dem. Än idag, fyrtioett år gammal. Men jag ler och låtsas som inget.

Skammen. Jag var full, det var mitt fel.
Skammen. Att bli så redlös.
Skammen. Att inte veta vad som hänt.
Skammen. Som gör att jag höll tyst. Håller tyst.

Mitt liv blir bra. Jag har roligt. Gör det jag vill.
Men ändå, emellanåt: härskartekniska närmanden, sexuella kommentarer, händer på fel ställen.
Jag fräser tillbaka. Alla fräser inte tillbaka.

Mellan tjugo och trettio, jag försöker ta för mej i världen, här och där män som vill sätta mej på plats.
En äldre fotograf på min redaktion i Stockholm spänner ögonen i mej:
Du är rädd för mej. Du vill ligga med mej.

Limabacka IP, det är sommar, fest efter företagsfotbollen. Jag har varit tillsammans med Mattias i snart ett år. Dansar i natten, glatt folk omkring mej och plötsligt: En stenhård hand spretar ut med fingrarna och tar tag i skrevet på mej, under kjolen.
Förutom den uppenbara kränkningen, gör det så ont att jag skriker.
Ett flinande ansikte framför mitt.
Jag går iväg. Jo, jag borde ha slagit honom rakt i ansiktet, men jag går iväg. Jag säger ingenting till någon annan, allra minst till Mattias. Rädd för slagsmål.
Ingen skam denna gången, bara smärta. Ilska. Och rädsla för slagsmål.

Under de tio år som gått sen dess har jag bott i samma by som det flinande ansiktet, han har hälsat på ICA, jag har kyligt nickat tillbaka. I somras bjöd vi på efterrätt på en överraskningsfest, och när jag öppnar den knackande dörren står han där.
Full, glad och lycklig.
Jag är lika delar livrädd och förbannad när jag nervöst försöker le och hälla upp kaffe till mina gäster. Jag vill vara trevlig, vi har ju ytterligare gäster till bords och dem gillar jag.
Vill nån ha skummad mjölk? frågar jag och han ropar: Ska du ha det? JA! Jag vill ha ALLT som du ska ha! Jag gillar dej! Tänk att vi bott såhär nära varann i flera år och aldrig riktigt setts!
Full, glad och lycklig.

Persson var ett barn när han bad mej följa med in mellan barackerna. Vad kan han ha varit, kanske elva eller tolv?
Det är där det startar. Det aningslösa, ursäktade.
"Det var ju bara ett barn".
Mitt hjärta kryper ihop när jag ser denna springflod av #metoo-inlägg som Harvey Weinstein-skandalen fört med sej. Och män runt mej säger att JAG har då aldrig sett eller märkt något sånt, hur kan ni vara såhär obegripligt många?

Det är pojkarna vi behöver prata med.
Det är där det ligger, det är vi pojkföräldrar som har ett ansvar här.
Ändra tänk, jargonger och invanda ursäkter, så kanske kanske vi i framtiden kan få en annan värld.

Så, ja.
#metoo