Hjärnan är bra på att jaga upp vid läggdags

Långkalsongklädda skymningspromenader, denna hemmaveckas syssla i skydd av mörkret.
Nollgradigt. “Känns som -4°.”

Mina symtom har försvunnit, jag känner mej frisk igen.
Den här coviden var:
1: en smula halsont
2: tjugo smulor nästäppa
och 3: en lätt svullen ögoninflammation.
Men främst var det tungt att andas, det kändes som att någon satt på min bröstkorg så fort jag la mej ner.
När jag var gravid upplevde jag samma känsla, magen tyngde ner lungorna när jag låg på rygg så att jag låg och kippade efter luft. Då var det bara att vända sej på sidan. Den manövern hjälpte inte särskilt mycket nu.

Det blev dock aldrig någon andnöd på riktigt, mest ett konstaterande att det här var en obehaglig känsla, och en stigande skräck att detta bara var början.
Att dag sju, som det sagts, blir en vändpunkt utför.
Hjärtat hamrade av rädsla att jag skulle ligga här och faktiskt inte kunna få luft, på riktigt, andas rakblad som Markus Larsson beskrev, “jag som bara är 44 år och i övrigt frisk”.
Hjärnan är bra på att jaga upp vid läggdags.

Nu är det över och förbi, och om några dagar ska livet rulla på som vanligt igen.
Vad som nu är vanligt i en halvstukad värld.