Till Umeå

Minus ett och allt är lugnt hojtar Hans i Hissjö.

Det är den tidigaste av morgnar, väckarklockan ringde fyra inatt.
Solen går upp nånstans ovan molnen mellan Landvetter och Bromma, för att inte längre synas nedan ösande regnmoln under mellanlandning och Stockholmsväntan.
Men Norrlandskusten kommer med med mulet och inget regn.
Obbola och Holmsund ligger där det ligger, allting ligger där det ligger.
Fortfarande.
Fast staden är annorlunda.
Staden har blivit modern.
Silhuetten ändras lite mer för varje gång jag kommer, och jag traskar runt och tittar på platser som var mina en gång.
På Bankgatan är det avspärrat, inhängnat.
Jag ser mitt gamla hus, en lampa lyser i mitt gamla rum, fasaden är halvt bortplockad ovanför fönstret.
Mittemot ett blänkande nybygge, min gamla utsikt mot efyran är no more.
Vårt kollektiv av Konsthögskolestudenter.
Det stora köket med de höga gamla skåpen.
Ninias stora rum.
Katjas pyttelilla.
Mitt hörnrum, och så Camillas dubbla rum.
Camilla.
Hur kan en människa bara försvinna?

Hans gör en u-sväng på Esplanaden och öppnar dörren till Mercedesen.
Hans och Hissjö.
Det var Camilla som tog med mej till Hissjö första gången.
Till Gaz och Fille och Qn och långbilarna och raggarträffarna och skotrarna och isarna.
Haddingen, Flurkmark, Tavelsjö.
Hans har fått sitt femte barn, hon heter Mercedes.
Viktor, Emil, Elsa, Elvis och Mercedes.
En lunchrast får vi, han nallar på kanterna till jobbtiden tillbaka, sen åker han iväg upp på efyran mot Haparanda.
Fast inte ända till Haparanda, bara till Ersboda.
På Ersboda arbetar Hans som bilmekaniker.
Han kör inte taxi längre.

Själv går jag till operan.
En kväll med Hoffmans äventyr, en natt med bildutgörning väntar.
Den där väckarklockan på fyra börjar kännas nu.

Men livet, det har jag.
Inte längre i Umeå.
Var sak har sin tid.