Ruben och sjuttontusen lampor på scen

Studiedag i skolan, en alldeles vanlig torsdag.
Då får Ruben följa med mej in till Teater Halland och se den finaste föreställning jag någonsin upplevt.
Han, och ett stort gäng tredjeklassare från Hertingskolan i Falkenberg.
Jag började gråta redan i första scenen, som vanligt.
Det var lite “pinsamt”, tyckte Ruben när vi tog en fika efteråt, innanför hårdvindarna på stan.
Han tyckte inte det var ledsamt alls.
Det var ju bara en död KANIN, mamma.
Och en pappa, sa jag.
Fast han var ju inte död på riktigt, sa Ruben.
Jo, det var han visst, sa jag. Han dog ju när Lawen bara var ett år.
Jag tror inte han var död på riktigt, sa Ruben. Det var ju bara på låtsas att dom pratade i telefon. Man kan ju inte prata i telefon med såna som är döda.