Jul på Båle

Tårna är frusna och alla kläder luktar lägereld, men å vad roligt det var att stå på marknad!
Folk bara kom och kom och kom och handlade och handlade och handlade.
Jag fick nästan inte sett nåt av resten.
Bara spridda jagningar av barn och en värmande kopp glögg borta vid fikat.

Ruben fick en hundralapp att handla för och undrade om den räckte till att köpa Maries runda snurrgrej som hon gör skålarna på.
Hennes drejskiva alltså.
Den ville han ha.
Lyckan!
Mina gener kanske har förökat sej ändå..?
Sedan stod han länge länge alldeles fascinerad av Patrik som hamrade och slog på sina glödande järnstycken.
Så tog han 150 kronor ur sin egen hemmaplånbok och köpte ett nysmitt ormhalsband.
När jag blir stor vill jag nog bli smed, sa han drömmande. Patrik sa att det var roligt.

Bertil då?
Han la det mesta av sina pengar på lotter, utan att vinna någonting.
Detta för att storebror hade flax direkt och vann ett par sköna sockar av Stefan, som stod och sålde sådana inne i en vrå av ladan.
Besviken, och med lite kalla fingrar, satte han sej hemma efteråt och ritade en teckning.
Sen kom han med den och en finurlig min på kvällskvisten och sa:
Nån får betala pengar för denna. En krona kostar den.

Hundratio kartor köpte ni av mej.
Hundratio.
Det blev tjugotvåtusen kronor som ni hjälpte mej att ge till Läkare utan gränser.
Kärlek, mänskorna!