Untouchable Bubbles of Thoughts

Äntligen.
Allra sista dagen som utställningen UBOT vs Tafa 2.0 hänger på Galleri Hamnmagasinet går vi dit.
Vernissagen den 5 oktober stod högt i min önskekalender, men en sjuk mamma stod högre.

Min bästa Camilla, Maneta Planeta, Umeå, snö, pepparkakor på Glunten.
Hon dog för två år sen, Camilla.
Hon försvann och jag hann inte med.
Hennes galleri i Düsseldorf hedrade henne då med en utställning till hennes minne, UBOT vs Tafa, och den här hösten kom UBOT vs Tafa 2.0 till Hamnmagasinet.
Herregud vad stolt hon hade varit, som hon hade stått där och myst.
En hel utställning av tillgänglig konst, konst där man får pilla och känna på vartenda verk, där alla sinnen utom synen är i fokus.
Camilla som kämpade så för sin dotter, kämpade för alla synskadade.
Nu står min egen unge och fingrar på hennes maneter, drar varenda limpistolkula mellan fingrarna.
Umeå, snö, pepparkakor på Glunten.
Mörka morgonpromenader längs Svingen ner till Konsthögskolan.
Mitt lilla förstaårsstudiohörn.
Hennes stora fjärdeårsateljé på tredje våningen, med det vackra ljuset.
Alla sönderklippta barndomsfotografier.
Alla insikter om vad man kan göra, Camillas värld, jag smög in.
Först bodde vi i varsitt grannhus uppe på Gluntens väg, nästa år flyttade vi ihop i ett kollektiv på Bankgatan.
Ludwig, Katja, Ninia, JM, Camilla och jag.
Umeå, snö, pepparkakor.
Hissjöraggarna.
Konsum på Renmarkstorget.
Skolan.
Älven.

Maneta Planeta på Hamnmagasinet, min unge frågar om vi kan gå nu, är jag klar?
Jag är klar.
Minnena har jag för alltid.