Covidkarantän

Den Lille Julpysslaren får gå all in i den här tråkiga hemmakarantänen, vill han pynta tomtar i november får han pynta tomtar i november.
Han sätter upp allt sitt finaste i fönstret, den guldiga strandfyndsgrodan, porslinsfisken från Onnys loppis, pixiböckerna med adventspyssel, och kronan på verket, balanserande på handtaget; Jul i Bullerbyn.
För nu är karantänen stenhård, Mattias har fått bekräftad covid.
En lätt förkylning (“jag hade gått och spelat match med det här i vanliga fall”) blev hemmakontor hela veckan och självtest i bilkö, blev den fruktade sjukan.
Ingen feber, ingen hosta, inget smak och luktbortfall.
Bara skroffs i halsen och tät i näsan, rösen och trött.

Vi andra står bredvid och mår bra, vet ingenting om egna smittor.
Kanske hade jag och barnen egentligen covid i våras, när vi låg nedbäddade med hög feber och influensa, och Mattias inte kände ett dyft?
Barnen har mått utmärkt alla de uppskattningsvis 984 gånger vi frågat dem under veckan.
Kanske var min tvådagars ihållande huvudvärk torsdag och fredag förra veckan, med efterföljande nästäppa i tolv timmar, egentligen covid?
Jag var inbokad på test i tisdags jag med, men provtagningssköterskan sa att det var meningslöst eftersom mina symptom redan försvunnit sedan flera dagar, att om Mattias har det nu har jag ju det också, och att det är bättre att jag gör ett antikroppstest istället, när symptomen varit borta i 14 dagar.
Så jag gör det.
Stannar hemma de sju dagar som 1177 säger att vuxna i samma hushåll som covidsmittad ska stanna hemma från jobb, och pyntar loss för att göra tillvaron uthärdlig för de här stackars leklängtande ungarna, som får sitta lika inbommade som vi.

November schmovember.