Operans jubileumsföreställning (eller: Andlös stund med Helen)

Utanför operan har kostymerna radat upp sej och strax kommer Säpos mörka bilar inrullande.
En kung och en drottning kliver ur, den ene en smula bister och den andra vänligt glad.
Det är deras första besök på Malmö opera, och ikväll är det jubileumskonsert, för på måndag är det 75 år sedan husets första premiär.
Och ett par av 1944 års balettklädda premiärben står faktiskt på scen idag också.
När Kalle Lind och Sara Lehmann konferencierat igång och sjungit Kungasången tillsammans med hela salongen (utom Kungen då) så kommer hon in, Marianne Fröijdh, och drar anekdoter.
Sedan rullar det vidare, Johannes Wanselow hissas ner som Puck ur En Midsommarnattsdröm, Rickard Söderberg sjunger Send in the Clowns, Fred Johansson återuppstår som Les Miserables poliskonstapel Javert, Oscar Pierrou Lindén dansar in på Lolas höga klackar i ett nummer ur Kinky Boots.
Lars Humble och Lill Lindfors gör en fin liten scen om en ananas, Fredrik Zetterström och Caspar Engdahl slår sina barytonpåsar ihop och konferencier-Sara kastar av sej höga hatten och dansar ut i ett glittrigt Dolly-nummer, med foglossningsbälte under glitterstrumpan och allt.
I pausen radar de sen upp sej allihop bakom scen, för handskakning med majestäterna.
Och sen kommer hon.
Efter en svartvit gammal journalfilm om operans tillblivelse, blåser Malmö Operaorkester igång tonerna till Benny Andersson och Björn Ulvaeus Du måste Finnas, ur Kristina från Duvemåla.
Ut kommer Helen Sjöholm.
Och jag kan inte andas.
Det är så vansinnigt starkt och drabbande och totalt att jag på riktigt glömmer att andas.
Håret reser sej på mina armar och gråten stiger, det är så bortom allt bra.

Tack, Malmö Opera, och tack Helen, för upplevelsen av aldrig tidigare och kanske aldrig igen.