Knutte

Imorse läste jag en av de finaste recensioner jag någonsin läst.
Malin Eirefelts, i Hallands Nyheter, om Knutte Westers utställning på Varbergs konsthall. Vernissage idag.
Knutte i Varberg idag!
Jag tog barnen med mej och åkte in.

Så himla roligt att se Knutte igen.
Vi har inte setts sen vi gick på Konsthögskolan tillsammans, i Umeå.
Knutte blev kvar i Umeå. Det blev inte jag.
Och vilken utställning.
Jag är andlös, har inga ord andra än de Malin Eirefelt lyckades sätta på pränt.
Läs hennes text. Och gå till Varbergs konsthall.

Ruben och Bertil kunde inte förstå varför man bygger en koja, och så får man inte gå in i den.
Men så fick de se filmen då Knutte och barnen bygger kojan.
Filmen om pojken som visar gränsen utanför vilken han inte går.
Filmen om den döda hunden och hans hundkompis, som förgäves lyckas få liv i sin vän, och ser människovärlden bara skynda förbi med snabba steg, utan att se dem.
Ruben tyckte synd om hunden.
Bertil ville gå ut.

Vi träffade Ingemar Arnesson också.
Kulturchefen i Varberg, med samma namn som min pappa.
Pappa har fått post med inbjudningar till spännande happenings, men pappa har inte gått, pappa har misstänkt att det inte är till honom inbjudningarna är menade.
Ingemar Arnesson ville gärna träffa min pappa en dag, sa han.
Det var roligt.