Grafitti à la första världskriget

Under första världskriget var det ett gäng grabbar som var stationerade att hålla utkik efter fiendeskepp längst ut på Ringhals udde.
En av dem var stenhuggare till yrket, och mycket väntan och eoner av tid gav autografkarvning i berget.
Den ena unga soldaten var Paul i Per Larsagårds farfar, eller kanske Paul i Per Larsagårds pappas farbror, pappa är osäker på vilket, men det finns en gammal bild där Pauls pappa och mamma poserar framför inskriptionerna.
Har du sett dem? undrar pappa. De ska finnas längst ut på udden.

Paul i Per Larsagårds farfar, eller om det var Paul i Per Larsagårds pappas farbror, hade (när han levde) berättat att en av soldaterna bodde i Morup eller Glommen, och han hade fått gå till Långås för att ta tåget till Ringhals udde.
När kvällen kom hade han plötsligt dykt upp hemma hos sin familj igen, ryckt på axlarna och sagt att tåget, det dök aldrig upp.
Så, morgonen därpå hade han fått knalla tillbaka till Långås igen, tagit tåget som då rullade in som det skulle, åkt till Varberg och därifrån vidare med hästskjuts till utkiksposteringen.

Och se på tusan, där finns de.
Ett tiotal autografer, inkarvade i berget av stenhuggaren och hans vänner.
Tydliga och fina, jag trodde vi skulle få gnugga undan mossa för att finna dem, som jag och Bertil fick göra när vi till slut fann den igenväxta böldpestkyrkogården i Lingome.
Här står namnteckningarna svärtade och snygga som om det inte gått hundrasju år alls.