Regnkrokus

Regnet faller.
Eller faller.
Det formligen öser ner, dag ut och dag in öser det, barnen tar trevande motvilliga steg ut genom dörren på morgnarna, fuktkylan letar sej in i kraghål och jackändar och benslut, fem plus är ingen skillnad mot tjugo minus när jag bodde i Norrland.
Kanske kallare.
Snödroppar och krokus som stod pall under förra veckans plötsliga snötäcke huttrar nu i rabatten.
Själv sitter jag inne under yllefilten och läser.
Läser de sista sidorna ur tredje och sista delen av Karin Smirnoffs kipposvit, Sen for jag hem.
Nu är det klart.
Om janakippos värld får jag inte veta nåt mer.
Jag är en normalslög mänska som begriper att hon är hittepå, men janakippo är ändå den verkligaste romanhjältinna jag upplevt.
Eller romanhjältinna.
Antihjältinna snarare.
Jag reser mej och andas, tar bilen bort till Tammy och köper en ny tekopp, min fina Tjärn gick i tusen bitar i diskhon förra veckan.
Eller tusen.
Det var nog fem.
Kanske går att laga med lim och guld till en liten kruka, varmt te håller den aldrig mer.
Varmt te och kallt regn.
Yllefilt och soffa.
Bara Bertil kommer hem så ska vi läsa färdigt upplösningen av Lindormars Land också.