Imeri Gramvousa

“Make sure your feet are well dressed!” säger kvinnan till oss medan hon berättar om den lilla ön Imeri Gramvousa som vi är på väg ut till, och den bergiga klättringen upp till det venetianska fortet på toppen av ön, 137 meter över havet.
Vi kikar ner på våra flipflops och tänker att man lär så länge man lever, nån klättring var det ingen som nämnde när de föreslog Gramvousa till utflykt åt oss.
Men skam den som ger sej, och snart står vi flåsande där uppe och tittar ut över den lilla arkipelagen på Kretas allra nordvästraste hörn.
Det rostiga gamla vraket nere vid stranden.
Fortruinerna.
Alla fräsiga små blommor.
På Imeri Gramvousa finns det tre växter som är endemiska, stod det på en tavla på båten.
Finns bara där i hela världen.
På just den här ön.
En vildlök, någon kamomill.
Mobiltäckningen är obefintlig, bildgoogla går inte.
Jag tar bilder på nästan varenda liten blomma jag ser, omutifall att just den sen skulle visa sej vara den där endemiska lilla rackaren.
Resterna av en grekisk flagga vajar däruppe.
Vi klättrar ner igen.
Balanserar på lava nere vid stranden, kollar in vraket up close.
Det blåser kalla vindar, molntäcket vill inte låta sej luckras upp.
En kylslagen dag till havs, och mina obefintligt tränade vader lär protestera utmattat högljutt imorgon.
Well.
Imorgon är en annan dag.