Begravning

Att sänka ner en mjuk, fin människa i jorden är livets gång, trots att hela sinnet skriker att det måste vara fel.
Att hon måste fortsätta finnas. Att vissa människor alltid borde fortsätta finnas.

Helena, Marika, Jeanette, Magnus, Andreas och Mattias släpper långsamt på banden och kistan försvinner ner tills jag inte ser den längre, jag ser ingenting alls längre, för tårar grumlar och rinner ihop ner på hakan, som en stupränna, en il.

Jag är inte särskilt troende, men när prästen pratar om att i samma sekund kistan sänks ner i jorden så kommer ljuset till Elsa, känns det ändå hoppfullt, jag vill att Elsa ska komma någonstans ljust och fint och vackert, där inget gör ont, någonstans lika vackert som Hasslet sina allra bästa dagar.

Händels Dagen är nära ekar kvar i öronen när vi går i procession efter kistan, ända ut på kyrkogården, den soliga sensommarkyrkogården.

Under träden alldeles vid kyrkomuren får Elsa en plats.
Där sänks hon ner, trots orimligheten i att hon inte ska finnas mer på jorden.

Tack för snälla ögon, mjuk famn och förnöjsamhet.
Hejdå.