Festivalfinal

Tjolöholms slottskyrka, en söndagsförmiddag i augusti:
Ecstatic Ensemble har just blivit tillbakainklappade, och ordnar sej för ett extranummer.

Jag har smugit ner från läktaren, där jag ställt upp filmkamerastativet och tänkt mej stanna pga knarrande golv, dörrar och trappor i kombination med finstämd musik.
Vad jag inte märkte förrän de ställt upp sej i en halvmåne där framme var att vart jag än flyttade mej på den lilla läktaren så doldes två av sångarna av den stora takkronan.
Så jag lämnade stativet, snabbade mej ner i en applådkaskad och ställde mej längst bak istället.

Nu ska vi sjunga Bachs Air, säger Leif Aruhn-Solén. Med en liten twist.
Och så gör dom det.

Dom sjunger så vansinnigt vackert, nynnar, dududududu, och så plötsligt stämmer Malena Ernman upp i A Whiter Shade of Pale.
Det är ju samma låt?
Övriga fem nynnar Bach, Malena sjunger Procol Harum.
Inte med operarösten.
Med en stark, klar, mörk altröst sjunger hon, håret reser sej på armarna.

Jag står som helt förlamad, tänker att jag måste ju filma detta, men stativet står på läktaren och mobilen ligger i kameraväskan bredvid stativet.
Det vackraste jag hört i hela mitt liv.
(Och då har jag ändå hört Melissa Horns version av Andreas Mattssons Parklands.)

Och det är nu jag tänker att det här händer nu.
Just precis nu står jag i en liten slottskyrka på landsbygden och upplever det vackraste jag någonsin hört.
Jag står längst bak i mittgången, dom står rakt framför mej, vända mot mej, och sjunger till mej.
Dom sjunger till mej.
Jag kan inte inte gråta.

Jag har inget mer att tillägga.
Festivalen är slut, jag ska hem och vila rygg, och den här söndagsförmiddagen ska jag minnas så länge jag lever.