Kullaleden

Sextiofem våningar har vi klättrat idag, jag och den här vandringskompisen jag har.
Och jag, som ändå är en smula sämre tränad, när man sätter en orienteringskarta i nävarna på mej händer det något underligt.
Jag bara studsar fram på stenarna, precis som när jag var liten och mamma och pappa frågade om vi skulle åka in och hoppa på klipporna vid Subbe fyr, att hoppa på klipporna vid Subbe fyr var det näst bästa jag visste, efter Liseberg.
Geten Arnesson! ropar Josefine långt därbakifrån när jag studsat bort utan att vända mej om lite för länge.

Nimis är bra mycket mindre nu sen det brann förra året, men svetten lackar lika bra ändå.
Backe upp och backe ner, vi äter lunch på Systrarna på Piren i Mölle hamn, där jag inte varit sen vi åt vår bröllopsmiddag där för åtta år sen.
Vidare upp, Josefinelusts grottor, ett dopp i havet innan ett högstadiegäng intar stranden och balanserar i på kullriga stenar och vingliga bambiben.

En mjukglass på bensinstation är vi värda, och se vem som där kikar på oss från omslaget på senaste numret av Skriva?
Det är i sanning en mångsidig, outtröttlig och helt igenom fantastisk vandringskompis jag har.