Idalavandring

Stättared till Äskhult, en etapp på Hallandsleden jag trodde skulle vara vacker, men som… nja.
Det var mest mossar och högt gräs.
Visa i minnet av fästingbonanzan som drabbade oss mellan Grimmared och Kvarnadalen (där det i långgräset måste lurat miljontals eftersom fyrtio av dem hoppade över på Josefine och femton satte sej att kalasa på mej) var det varken huggorm (min skräck) eller vildsvin, varg och björn (Josefines skräck) som innehade våra tankar längs den halvt igenvuxna leden idag. Det var fästingarna.
Eller nåja. Mina ormögon var påslagna som alltid. Men Josefine klappade inte händerna en enda gång, inte heller gjorde hon ett enda litet HOJ!-varningsutrop, inte längs hela vägen faktiskt.
Vi gick och gick, och satte oss att fika högst uppe på höjden efter Rampegärde.
Det märks lite vilken nivå vi har, på vandringsfreak-och-frisklivs-barometern.
Josefine plockade upp rödbetsjuice, ägg och avokado.
Jag drog fram en halv kebabrulle.
Sen brakade det till så hela skogen skakade.
Snabb googling på “vad gör man ute i skogen vid åska”.
Svar: Man undviker träd, skogsbryn, kullar och berg.
Ytterligare ett mullrande dånande brak och vi (eller ja, kloka Josefine, dumdristiga Malin hade gått vidare) insåg att ett telefonsamtal till räddningspatrullen mamma och pappa Arnesson var det enda rätta.
Det är så bra med pappa på det sättet. Man är mitt ute i skogen, och så kan man ringa hem och säga: “Minns du det där stället du visade mej på kartan där det fanns en ny väg istället för stigen, med en vändplats uppe på berget, DÄR är vi, kommer du och hämtar oss?”
Det blev reträtt efter sju kilometer idag, vi kom aldrig till Äskhult.
Men ändå, noll fästingar!