En dag med bankchef i Värnamo

Ibland snubblar jag ut på jobb där det verkar så hjärtans skönt att ha ett hederligt jobb, med hederliga rutiner och hederliga jobbarkompisar.
Alldeles särskilt det där med jobbarkompisarna.
Jag har inga sådana.
Eller ja, jag hamnar ju nu och då i situationer som påminner om att ha jobbarkompisar, i korridorer och situationer på uppdrag som är återkommande, där jag träffar samma folk om och om igen, men kanske mer varannan månad än varenda dag.
Men jag har inga som jag kan dunka ner väskan jämte och mumla att jag har en skitdag och behöver bli uppiggad, inga som jag få höra senaste vändan på hemmafronten om, inga som säger nej nu går jag och tar en kopp, ska du med?
Jag kan känna mej lite avundsjuk på folk med jobbarkompisar, jobbarkompisar är vad jag saknar mest.

Alldeles kort gled jag in på en vanlig hederlig arbetsplats idag, från morgoncykling mot jobbet till möten med kunder och kollegor.
Korridorer, surr, vänliga hälsningar, flabb och det här med hur man skämtar med personer man känner och träffar varje dag.
Litet styng av något, avundsjuka? och en tanke på hur det skulle vara att vara där själv.
Jag har aldrig haft ett normalt jobb.
Visst har jag hoppat in på sommarvick och frilanskontrakt på redaktioner här och var, men jag har aldrig någonsin varit tillsvidareanställd någonstans, och någon annan utbildning än konstskolor har jag inte.
Master of Fine Arts, min dröm i bohemiska tonåren, men till vilken nytta i arbetsmarknadsverkligheten?
Detta året blir ett markant sämre år rent ekonomiskt än de senaste, och det är oundvikligt att tänka tankar om hur jag skulle lösa det om det fortsätter dala uppdrag i fortsättningen också.
Lika delar skräck och nyfikenhet.
Vad skulle det finnas för jobb för mej?