Blå Tåget

Vi skulle åka till Stockholm, Ruben och jag.
Bara vi, Blå Tåget genom Sverige och bo hos Emelie och Andreas och Liam och Nike, gå på Livrustkammare och Vasamuseum, Skansen och bio och ha det bra i fem dagar, bara vi två.
Men så.
Noll minuters sömn inatt. Sittande i soffan med en hostande bebis i famnen som själv bara fick några tiominutare till slummer här och där, men inte mer. Mamman: Ingen sömn alls, och värkande stelfrusen kropp.
Det, i kombination med ett nattligt sms från Stockholm med bud om hög feber hos våra värdar där fast att vi självklart var välkomna ändå, fick mej att tänka att vi nog inte skulle åka ändå. Att denna resan fick bränna inne och bokas in lite längre fram istället.
Så tidigt torsdag morgon gick jag upp och väckte Ruben och skulle just tala om att det blir skola för honom idag iallafall, när han med ett skutt hoppade upp ur sängen.
Den här dan har jag LÄNGTAT efter! sa han lyckligt och började klä på sej.
Och det går ju inte då.
Att säga att det inte blir.
Så jag bara log tillbaka. Farmor kom och tog Bertil. Mamma och pappa kom och skjutsade oss till stationen i Kungsbacka. Vi tog pendeln in till Göteborg, och klev på Blå Tåget.
Blå Tåget.
Med en konduktör som tagen ur Polarexpressen.
Med sextiotalsinredningen kvar.
Med stoppade mjuka fåtöljer, livepianist i barvagnen och stärkta linnedukar i restaurangvagnen, en vagn där dessutom en kock står och lagar all mat direkt på beställning.
Pannkakor och svamprisotto till lunch, med Götaland och Svealand rusande förbi utanför båda sidors fönster.
Vi kom fram till huvudstaden på fyra timmar blankt, och i ömsom sol och ömsom regn gick vi runt och handlade present till Bertil i leksaksaffär, lockades av sparris på Hötorget och gick på bio på Sergel, såg Zootropolis och höll på att skratta ihjäl oss åt sengångarna som jobbade på banken där.
Sen sprang vi mellan butiksmarkiser och hotellfoajéer undan regnet hem till Kungsholmen, där en ung och en gammal låg däckade med fyrtio grader och den andre unge och den andre gamle fortfarande höll fanan högt.
Så kom vi med våra västkustbaciller och fyllde på, liksom.