Tekniska museet, Kaknästornet, Livrustkammaren och Enskede

Vi är helt klart ett slaget gäng.
Imorse vaknade jag upp med ett öga totalt igenklistrat, medan Liam mätte upp till 39,5 och övriga var mer eller mindre kittliga i halsen.
Oh well. Det är ändå bara feberförkylning. Häromdagen berättade en vän om sin fru och hennes cancer, en cancer som gått så fort, så hårt, och fruktansvärt nog verkar ta värre än man vågar tänka. Det är så svåra tankar att ta in, konstiga och onaturliga, och varje dag är jag så fantastiskt tacksam över vad jag har och att jag har det. Jag har det nu. Om imorgon vet ingen.
Idag lever jag, jag har en fantastisk liten son, och idag tar jag och han bussen till Tekniska museet borta på Gärdet.
Vi gräver grävmaskin, rullar kulor, styr flygplan, skriker decibeltävling i ett ljudisolerat bås, innan vi knallar vidare bort mot skogen, tar hissen upp i Kaknästornet och äter lunch.
Solen skiner till en början, men medan vi äter börjar duggregnet droppa, innan det tar full fart och plötsligt ösregnar på fönstren med sån fart att en börjar tänka tanken hur mycket storm det behövs för att tornet vi sitter stadigt i ska börja svaja.
Ovädret drar förbi bortåt Lidingö, och vi tar bussen tillbaka in till stan.
I Kungsträdgården blommar de första stackars små körsbärsblommorna, och utanför slottet patrullerar vakter. Inne på Livrustkammaren går Ruben fort förbi alla gamla svärd, kronor och rustningar, bort mot barnavdelningen, leksaksrustningen, träsvärden och utklädningslådan. Kung blir han idag. Och fäktas mot några andra små kungarungar.
Vi köper en klubba, sitter ner en stund inne i Storkyrkan, traskar nedför Mårten Trotzigs gränd, Stockholms smalaste. Ruben vill se vart jag bodde när jag bodde här, så vi hoppar på tunnelbanan vid Slussen och åker ut till Enskede, till Sandsborg och villorna, gångvägarna och mitt föredetta hus. Det står en kvinna i mitt gamla köksfönster. Jag övervinner impulsen att knacka på. Vi åker tillbaka istället, till den där lilla familjen som piggat på sej en smula, till leksaker och nejlikor och solkatter och fiskgryta när barnen somnat.
Deras barn alltså. Mitt barn somnar inte förrän jag gör det själv.