Vinterorientering

Den lille semi-nybörjaren har växt in i en ny, lite knivigare, H12-klass innan han knappt hann komma in i H10. Så då åker mina orienteringsskor på igen, och skuggar honom på Uvens vintercup, i öppen klass modell lite svårare.
Det blir lite fel, och jag som från början bestämt att jag “bara tyst ska hänga efter, vare sej han går rätt eller fel” får revidera det när han börjar klättra rakt upp för en lerig brant (dit han alls inte ska).
Halvvägs uppför branten bryter jag mitt löfte, mest för att jag undrar hur jag annars ska lyckas ta mej ner igen i lerhalkan, utan brutna ben.

Imorse satt vi vid frukosten, jag och Mattias tipsade om lite olika sätt att tänka i skogen, när han tittar upp på oss.
”Det ÄR ingen tävling!”
Och mitt på en nedförsbackestig i skogen, efter ett par tre sju dåliga vägval och rättningar från skuggan i orienteringsskor, ropar han rakt ut:
”Jag ÄLSKAR orientering!”

Det är nog den här mamman som har en del att lära från semi-nybörjaren, och inte tvärtom.