Hallandsleden

En skog, två friluftsklädda, tre rådjur, femtiofem fästingar.
Vi slår på stora trumman, Josefine och jag, vad gäller vandrande sommarplaner.
Rutten Kärnebygd - Varberg inklusive övernattning in the woods är tanken, men vi börjar lite lätt först med att provgå från Grimmared till Strängbetong.
Och det är fantastiskt.
Eller ja, att knalla rakt in i fästingarnas största sommarkollo kanske inte känns precis fantastiskt, och inte heller kaffevattenfallet som sköljer över hela Josefines rygg när hon böjer sej framåt för att plocka bort de nyligen upptäckta fästingarna (fyrtio på henne och femton på mej!) fast när hon skräckslaget tvärstannar för att hon hör en morrning, (misstänkt likt ett GRISGRYMTANDE) och sedan går runt och klappar händerna för det vilda i flera timmar (Google säger att man ska VÄSNAS vid oönskat möte med vildsvin) är det faktiskt både lite fnittrigt roande och en smula spännande.
Vi stannar och fikar vid en gammal skvaltkvarn mitt inne i skogen, där förmiddagens regndimma fortfarande dröjer kvar.
Rådjuren sticker upp huvudena över ängsgräset.
Kossorna stirrar stilla.
En orm ringlar iväg, ackompanjerat av återhållet tjut och världsrekord i bakåt-höjdhopp.

Det är så fint i skogen, på stigarna och spåren.
Att bara gå och gå och gå, utan brådska eller givet mål, samtidigt som vi pratar om viktigt och oviktigt, eller bara strövar efter varann, är värt guld.
En person man kan vara tyst med.
En person man kan gapflabba med.
En person man kan fnittra stilla åt, där hon går och skrämsmäller i sina händer med jämna mellanrum.

Vandra är kanske min grej ändå, när alla andra träningssätt verkar falla på mållinjen.