Årets första orm

Ett steg framåt, hjärtat blixtsnabbt ner längs luftstrupen, ett tremetersskutt bakåt, lätet: MAMMAMAMMAMAMMAHJÄLP.
Va? sa dom.
Orm! sa jag.
Och så var det tydligen en sån sort man till och med kan PETA på.
Om man är en annan slags människa.
Än jag.
Detta försäkrande om ofarlighet och pedagogiska förklaring om hur man ser skillnad på huggorm (som KAN VARA OERHÖRT BRUNA) och kopparorm (ödla mej hit och ödla mej dit), gjorde mej modig nog att ställa mej framför ormen (alltså, det MÅSTE man för att få med både mamma, Bertil och ormen på samma bild), RAKT I ORMENS ATTACK-RIKTNING ALLTSÅ.
Sen KLAPPADE Bertil ormen.
Klappade.
Ormen.
Då dök ormen in under tuvorna.
Alltså, i attackriktningen.

Sen vet jag inte riktigt var det här hände nånstans, men jag skulle iallafall kunna ha haft god chans om kombinerat höjdhopp/hundra meter varit en Finnkampsgren.