Skymningsbård blir gryningstimme

Den här grejen “sova i uterummet” som förra natten blev en succé och som jag gav mej på inatt eftersom barnen så hjärtans gärna ville att jag skulle sova där med dem, den blev inte någon vidare succé. För mej.
Det var oppifrån-ljust.
En kort stund var det mörkt, sen var det ljust.
”Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken” skrev Harry Martinson.
Återstoden av stormen slet och drog dessutom i hammocken och trädgårdsmöblerna utanför, ett aldrig sinande brakande som närapå kunde mäta sej med åskan jag och Josefine gick rakt in i häromdagen.
Kallt var det dessutom, trots sovsäck och extra filtar.
Inte kunde jag hämta bok (och typ pannlampa för underifrånljus) heller, för Bertil sov så gott på min axel.

Snudd på dygna alltså.
Kan tänkas att det blir en eftermiddagslur idag.
Och det var ändå mysigt, trots brist på såväl sömn som succé.