Alcazar

Efterlängtad fredagkväll, äntligen hemma igen efter dansvecka i Malmö, gick om intet när Bladet ringde och frågade om jag kunde åka till Halmstad Arena och ta några kort på Alcazars turnépremiär.
Jaja liksom. Film och popcorn och barn finns ju kvar till alla andra kvällar.
Och konsertfotografering är ju roligt, dessutom var det längesen sist.

En timmes regnväder i skymning söderut, lastbilar i nittio vars sidostänk förvandlar vanlig omkörning till ingen-aning-om-var-vägen-är, toklängt hem till filten och soffan och ungarna.
Och så kommer jag fram och in och showen dundrar igång med bombastiska toner till rökfylld scen och sex dansare som helt samspelat och koordinerat, dessutom som tagna rakt från romartiden, förbereder den stundtals galna publiken på ankomsten av de tre discostjärnor som är Alcazar.
Det svänger ju, katten.
Jag studsar på stället med teleobjektivet i armarna, längst bak pga icke existerande konsertdike.
Studsar på stället gör dessutom alla andra i hela arenan, trots rader av sittplatser hela vägen fram.
En låt, sen ser jag ingenting förutom studsande huvuden. Så jag knör mej ända fram. Framför folket fick jag inte vara, men ingen sa något om längst fram bland folket.
Det här är inte min musik, men käre spann vann så bra det är?

När jag kom hem var både filmen och popcornen slut, men kramar och barn fanns kvar.
Tänk att jag får allt bra ändå.