Alisson

Det här med fotboll.
Jag är ju måttligt intresserad, precis i början när jag träffat Mattias råkade jag en gång säga att Manchester City hade fina tröjor när dom mötte Liverpool och såväl Pär som Janne gav mej så svarta blickar att jag trodde det måste vara nåt slags skämt, dom ger mej låtsassvarta blickar, tänkte jag och spädde på med att om man nu ändå inte har ett favoritlag att hålla på kan man ju lika gärna hålla på Manchester City när dom nu ändå har så fina blåa tröjor.
Med tiden lärde jag mej att när Liverpool vinner, blir livet runt om mej lite lättare och… kvittrigare än annars.
Och på den vägen är det.
Håller jag på ett lag, håller jag på Liverpool.

Idag mötte Liverpool West Bromwich.
Det var nån slags måste-match, i den bemärkelsen att om Liverpool vinner alla sina kvarvarande fyra matcher eller vad det är, så hamnar dom på nån placering i ligan som gör att dom får spela Champions League nästa år. Om jag fattat det rätt.
Det gick ganska dåligt inledningsvis. Ett-noll till West Bromwich, kvittering till ett-ett, sen inget.
Nittio minuter gick, fyra minuters tilläggstid, Mattias reste sej ur soffan och började plocka in disk i diskmaskinen.
Jag skiter i det här nu, sa han uppgivet. Det är ett sånt år i år.
Då.
Blir det hörna.
Då.
Springer målvakten Alisson upp från andra planhalvan och joggar in bland dom andra.
Då.
Nickar Alisson in bollen i mål.

DET BLEV MÅÅÅÅÅL! hör jag mej själv vråla. ALISSON GJORDE DET! ALISSON GJORDE DET! ALISSON!!
Resten av familjen rusar in i vardagsrummet.
Och Alisson, som haft allsköns motgångar den här säsongen och som nyss förlorade sin pappa, sätter upp handen mot himlen och jag börjar gråta.
Jag börjar gråta?

Så mycket för fina blåa tröjor va.

foto: Liverpool FC/Getty Images