Svante

Det fanns inte en ung vikarie som nervöst knallade in på Aftonbladet, som inte Svante Lidén såg.
Såg, skämtade med, återkom till, gjorde tillvaron trygg.
Alla älskade Svante.
En stadig klippa.
En rolig klippa.
Den tråkigaste enkätintervju på stan blev alltid rolig i Svantes sällskap.
Hur han liftade till Himalaya, hur han flörtade med Benazir Bhutto.
Så blev han pensionär, alldeles nyligen, men hur skulle den hjärnan kunna sluta formulera texter?
Det kom ett virus.
Ett virus som blev en lätt förkylning på mej, tog sej ner i Svantes lungor och dödade honom.
Dödade Svante.
Hur kan han plötsligt inte finnas?

En gång kom jag in till redaktionen på morgonen och kollade jobblistan.
Ett jobb utlagt på mej. Skandias bolagsstämma. Kul.
Sen kom Svante ångande med en väldig pappfigur över axeln.
Tjena Malin, du och jag ska på bolagsstämma med den här!
En nästan två meter lång pappfigur föreställande Lars-Eric Peterson, Skandias förre VD, (detta var längesen) svindlar-VD:n som alla nu hatade.
Jag känner bara en person som kan göra ett sånt här jobb med respekten i behåll.
En person som alla älskade att prata med, från folkskygga människor på gatan till från början sura bolagsstämmefolk.
En person som gjorde varenda människa i sin närhet trygg, glad och säker.
Bättre egenskaper finns inte i denna värld.

Nu är världen en Svante fattigare.
Jag har svårt att tro att någon någonsin kan fylla hans plats.