Franskt ruckel-maraton

Det var coronatider när vi satt hela familjen, alla snorsjuka och bli-hemma-stämplade, och sträcktittade på alla avsnitt som fanns av Hjälp vi har köpt en bondgård.
Vi älskade den allihop.
Bertil för att han ville bo på en bondgård och odla obegränsat.
Ruben för att han ville bo på en bondgård och få tillgång till mark att köra cross på.
Och Mattias för att… jag vet inte. Han var mest uppgiven över hur Kalle och Brita hanterade allehanda praktiska göromål. Fast leende uppgiven.
Jag älskade att det fanns ett program som ingen ville sluta kolla på, att vi bara mös oss längre ner i soffan tillsammans, med tekoppar och chips och kanske lite onsdagsgodis.
Det är så jag minns corona.
Hjälp vi har köpt en bondgård, i pyjamas.

Nu har Hjälp vi har köpt ett franskt ruckel dykt upp.
Och vi fastnar.
Allihop.
Kanske att jag är liite trött på Kalle och Brita och deras vi-har-fattat-vad-som-funkar-grej.
Det kändes piggt och kul och nytt de första säsongerna, men nu, nja.
Men iallafall, kul med soffhänget, brasmyset, intresset.
Ingen tar upp sin mobil och slänger blickar på den istället.
Mattias ger upp ett vrål när Brita börjar i fel ände som vanligt, Bertil skrattar, Ruben står och tvekar någon minut innan han faller ner i fåtöljen han också.
Fint så.
Januaridvala inomhus.