Wide Mala

Nedanför Olas Våle, nästan längst ner på Biskopshagens sydvästra udde, ligger en alldeles vit liten stenstrand och lyser. Från sjön är den som ett landmärke, syns från långt håll när man närmar sej gattet till Båtfjorden norrifrån.
Vidsträckta ljunghedar och sprickdalslandskap, det gamla röset, tusen rosalysande triftblommor, en gammal fårskalle vilande i en spricksänka.
Ett litet vattenfall i miniatyr som kan transportera maskros på maskros.
Till slut når vi stranden.
Den lyser vit på googlemaps, vi orienterar oss efter kartappen och den blåa prick som markerar var vi är.
En förväntad liten promenadutflykt blir flera timmar lång.
Ungarna bygger torn, klättrar, kastar sten och fiskar krabbor.
Jag sitter stilla i lä mot en bergvägg i norr.
Fika har jag packat, nybakta bananbollar efter ett recept från en norsk svinnexpert.
Bruna bananer, havregryn, kanel, kardemumma och kokosflingor, klicka ut i bollar på plåt, 10 minuter i 175 grader.
Jättegoda är dom. Tycker bara jag. Jag får alla åtta.
I söder ser vi fyren ovanför glittrade vågor, några båtar kör förbi på väg ut mot sälklippan, Bertil samlar så mycket sten i sin magficka att han knappt kan gå upprätt.
Vågorna skvalpar in, rullar stenarna på stranden.
Kladionk, kladionk, kladionk.

Här skulle jag kunna stanna hela sommaren.