Det kommer en sommar

Jag kan inte säga att jag vantrivs i isoleringen.
Jag tänker ungefär varje dag på hur lyckligt lottad jag är som bor där jag bor, att jag har en trädgård med leksaker och rutschkana och hammock (tacktacktack för min hammock!!), en fin och lagom liten skog tvåhundra meter uppför backen, samt tvåhundra meter åt andra hållet, hamn och hav.
Och våren kommer.
Den skiner redan varmt stundtals, och när isvindar blåser värmer den ändå innanför uterummets glas.
Vitsippor, blåsippor, scilla.
För varje kväll senare och senare solnedgångar i Kattegatt.
Mattias fixar på båten, vi hoppas få den i sjön i maj.
Sen kanske första doppet, första jordgubben, tidig värmebölja.
Blommor, grönska.
Skolavslutning.
Jag har byggt upp en rejäl bildbank av tidigare år, tidigare vårar, tidigare försomrar.
Där tittar vi nu, längtar, ser en värld som för oss kommer vara nästan samma, trots en väldigt märklig värld.
Det är nödvändigt att ta in fakta, förstå allvar och följa myndigheters råd, men det är precis lika nödvändigt att mellan varven låta bli att uppdatera sej om varenda nyhet om fem covid19-döda barn, eller katastroftänka på eventuellt smittade riskgruppstillhörande kära kära föräldrar.

Det kommer en sommar.