LagOmar

Mattias var lite avis efter att jag och Ruben varit i Cesar Manriques hem, och kommit därifrån lika lyriska båda två.
Att jag gillar sånt kunde han ju ana, men när Ruben fascinerat berättade om det här fantastiska huset (dit han vill flytta om han vinner 100 miljoner som han sa) så ville Mattias plötsligt se det ändå.
Så bra då att det finns ytterligare ett Manrique-skapat hus på ön som är öppet för allmänheten, en gigantisk mansion av James Bond-mått, med grottor och gångar, dammar och pooler och vindlande prång.
På sjuttiotalet var Omar Sharif på Lanzarote och spelade in The Mysterious Island. Han besökte då huset och blev så kär i det att han köpte det, rakt av.
Dagen efter utmanades han på bridge av byggherren, med huset som insats.
Sharif var rätt vass på bridge men vad han inte visste var att byggherren var europamästare.
Sharif förlorade, byggherren vann.
Hela rasket.
Bridgebordet står kvar i det översta rummet, huset döptes sedemera till LagOmar efter sin dygnslånga ägare, och idag kutar vi upp och ner för stentrapporna, vilar på terasserna och (i Bertils fall) trampar ner i labyrintvattnet.
Jag är sur i säkert tio minuter över att jag glömde vidvinkelobjektivet på hotellet, tänk att glömma vidvinkelobjektivet när man besöker ett hus som det här..!
Men Ruben talar om för mej hur det funkar här i livet.
-Du kan komma ihåg det inne i huvudet också mamma.

Jag kan ju det.
Man kan lätt luras att tro annat, men jag kan ju faktiskt det.