Bandage och liv

Jag behövde sitta ner hemma hos Lisa och Fredrik ikväll.

Efter en lång jobbdag som började med krock i Lassabackarondellen och fortsatte med insladdning på uppstuds till hundrahövdad gruppbild av barncancerkonferensdeltagare på Kusthotellet (utan att ha haft tid att kika runt på bra platser för en sådan eftersom all förberedelsetid försvann i Lassabacka med buckelinspektion, pappersskrivande och att vara snäll mot stackars damen som varit på väg till kyrkogården med blommor och ljus åt sin man när hon drämde in i sidan på mej) samt slutade med en p-bot på strandpromenadsparkeringen eftersom p-skiva var det sista jag tänkte på när jag med andan i halsen skulle hinna fram till den där gruppbilden.

Efter det, så var pale ale soda, pulled pork och enkelt häng med snälla människor precis vad jag ville ha.
Så när Bertil slog sej i bakhuvudet, grät i min famn och bad om plåster, och Fredrik kom med bandage och lindade om hans lilla tacksamma huvud, (“Fredrik är en jättebra doktor, mamma”) var det pricken över i på denna fina, varma och därtill olycksfyllda dag.

Jag tänker på alla hundra barncanceröverlevare på konferensen som har fajtats mot denna vidriga sjukdom, och fajtas än idag mot efterverkningar och hjärnskador.
Och fina lilla damen i Lassabacka, som till slut ruskade på sej och sa: Jag har haft cancer två gånger, så det här ska jag väl klara av.

Vi har det så fantastiskt bra.