Typiskt glada barn

Mitt minsta barn går på förskolan Fyren.
Jag älskar Fyren.
Varenda morgon dröjer jag lite extra länge, sätter mej på golvet, kramas med min sömntrötte gosse och pratar med personalen. Eh. "Hänger" med personalen. För det är det mitt hjärta vill. Hänga med dem. Helst hade jag velat stanna kvar varenda morgon och låta dem bli mina jobbarkompisar, smälla upp min dator i nåt lagom hörn och kunna tepausa med dem hela tiden.
Ungarna älskar personalen. Och jag tror personalen älskar ungarna också, det känns så.
Ibland tänker jag att jag är en såndär jobbig morsa som tar skitlång tid på mej vid lämning och hämtning, när personalen vill ha allt snabbt, lätt och kvickt. Men nä. Mitt ego säger DRÖJ. Jag mår bra av dom minutrarna. Jag mår bra av att se Bertil lika gärna hoppa upp i Giths eller Rebeccas knä som i mitt, att se barnen börja plocka med lego eller bilar medan "veckans barn" får följa med och hämta frukosten, där kocken Anita börjat göra varsina små smoothie-shotar med blåbär och citron, så ungarna ska hålla sej friskare i höst.
Jag mår bra av att veta att han på dagarna är på det bästa stället jag kan hitta åt honom.
Där Ruben hade några fantastiska år innan han började skolan, och där Bertil får stanna nästan tre år till.
Förra veckan var han hemma med mej på fredagen. Det var mysigt och sådär, och ändå: Jag vill vara på dagis mamma. Kan vi åka till dagis nu?
Det bästa betyget vi någonsin kan sätta.

Fem plus med tio stjärnor, till månen och tillbaka, Fyren.
Tack.