Ola och Marit på Majas

Hällregnseftermiddag klarnade upp medan vi körde in till Apelviken, jag och Jessica och Lisa.
Pizza på Brittas strandveranda.
Kitare, surfare, supare.
Solnedgång genom strandgräs.
På Majas vid havet gick Marit Bergman på scenen, blond numera.
Jag hamnade fel, bakom långa.
Mest tittade jag in i en gråhårig nacke, men då och då lutade sej gråhåret och viskade nåt till sin fru, då såg jag Marit, snabbt mellan övriga hår.
Dansa mamma. Vildros och kaprifol.
Jag flyttade mej litegrann. Nya nackar.
Sneglade på två meter Tobbe snett bakom och tänkte att han inte behöver knö fram och ta plats en timme innan spelningen börjar.
Orutinerat av mej att inte göra det. Mycket ofrekvent konsertbesökare nuförtiden.
Innan Ola Salo äntrade scenen gick jag bakåt. Såg ingenting någonstans.
Allra allra längst bak, mot lastflakets vägg, fick jag plats. Och såg jättebra.
Ringde dit Jessica och Lisa också.
Från flaket fick vi se en helt igenom fantastisk entertainer från Rottne flyga över scen.
Likt en rätt känd gaisares Rullande Åska-turné gästades han av såväl Adrian Modiggård som fina Marit.
The worrying kind. One of us is gonna die young.
Och It takes a fool to remain sane.
Denna lilla pärla som smygande kryper in lyckorus i kroppen, lyckorus och verklighet, det är så det är.
Det är så det ska vara.

Tack Ola. Tack Marit.
Tack för en oförglömligt fin kväll av inre explosioner.