Kort hår och utplånad trumhinna

Den här ungen och hans smärttröskel.
Snavar och faller på asfalt, tittar upp på mitt aj-frågande ansikte och säger: "DegickBRA".
Ramlar nerför hela trappan, ställer sej upp, gnuggar lite på armbågarna och säger: "Mamma, jag ramlade trappan".
Och nu. Går med öroninflammation utan att röra en min, frånsett en kvart i måndags kväll då han faktiskt grät, sa aj och pekade på örat. Igår morse hade nånting runnit ur detsamma, så då ringde jag doktorn.
Domen efter besök: Öroninflammation på båda sidor. Och i det örat han pekat på: Utplånad trumhinna. Inte bara sprucken, alltså. Utplånad. Borta.
Det måste ha gjort helt vansinnigt ont.
Och hade inte det där rinniga runnit ur örat hade jag inte ens ringt doktorn.

Nu har han feber och får Kåvepenin tre gånger om dagen.
"Nej, de ÄCKLIGT", säger han och ser lite ledsen ut.
"Men du får en bil om du tar det, säger jag, snälla, gapa?"
Han gapar. Jag sprutar in det äckliga bakom kindtanden, precis som doktorn (världens i särklass bästa doktor i evigheters evighet, Gunnel Josefsson hette hon, på Veddige vårdcentral, hon var så snäll och fin och bra mot Bertil, jag älskar henne, kan man snälla införa husläkarsystem igen..?) ritat på en liten teckning att jag skulle göra, han sväljer och tåras, och får en Ahlgrensbil. Två.

Den här ändå-glada ungen som springer runt naken hela dagen och leker med sin nya gräsklippare som han fick för att (till slut) ta den allra första penicillindosen igår.
Vi myser i soffan framför Bilar 2, sover middag tillsammans och sparkar lite boll i solen i trädgården.
Han har ett kort hår och får kanske inte bada på hela sommarlovet.