Han är hemma!
Lätt cropped, men åtminstone hemma. Och inga inkörningar till intravenösa antibiotikapåsar på sjukhuset var åttonde timme, nu ska han äta tabletter och stanna kvar här ända tills på torsdag. Oh the joy!
(Sen kan man ju vara lite arg inuti över att de inte öppnade upp tummen första dagen vi åkte in, lättade på trycket och kanske gav droppantibiotika redan då. Visserligen är det en bedömningsfråga vilkens utgång ingen kunde veta svaret på där och då (utom den andre läkaren då, han som blev nedröstad av den tredje), men med facit i hand hade Mattias tumme kanske klarat sej och fortfarande varit framtida intakt då. Men det är ju en annan historia. Just nu är jag ändå mest glad att det inte blev värre ändå.)
Nu pusslar vi Bamse!
