Hemåtåt med besvär

Nedriven kontaktledning, sa dom. Nedriven kontaktledning i Ramlösa utanför Helsingborg.
Landskrona blir tågets slutstation, sa man i högtalarna. Från Landskrona kommer det gå ersättningsbussar.
Det regnade i Landskrona. Det regnade på stationsplattorna, på de tomma bussavgångsplatserna och på den vansinniga mängd människor som stod där och hukade i regnet och väntade.
Inne i busskurerna stod folk på tårna på varann. Under den intilliggande mataffärens entrétak knödde fler. Och så dom som hade paraplyn. De stod vid hållplatserna. (Vid alla hållplatser stod de. Det stod ingenstans från vilken av de cirka tio hållplatserna ersättningsbussarna skulle gå.)
Jag stod där, bland de andra. Pratade lite med två kvinnor bredvid mej. De hade stått där sen förra Malmötåget kom in. En timme tidigare än jag kom alltså. Inte en ersättningsbuss hade de sett röken av. Inte ett besked, inte en gulväst, inte ett högtalarmeddelande.
Vi väntade. Och väntade. Och väntade.
Efter en halvtimme kom den första bussen.
(Alltså efter EN OCH en halvtimme för dem som kom med tåget innan mitt.)
Och dumilde vilket kaos det blev. Folk sprang mot bussen. Lubbade för livet. Sprang närapå ner varann. Fäktades, knödde. Jag bara stod och glodde och tänkte att dom är inte kloka, jag väntar hellre tills resten av bussarna kommer än att jag deltar i det där.
Så åkte bussen. Och resten av bussarna, ja, de kom inte.
När den andra bussen plötsligt dök upp, efter en timme i regnet (återigen, efter TVÅ timmar i regnet för dem på tåget innan mitt) kom samtidigt nästa Malmötåg inrullande. Och folket på det, utvällande.
Och när jag förstod konsekvenserna av det här obefintliga kösystemet, den här djungelns lag som hyllade de starkaste och grymt tryckte ner alla gamla och folk med ungar, packning, barnvagn, så kom jag på att om jag står här och väntar på "min tur" så kommer jag få stå här precis hela dagen. Och de som kommer ta min plats kommer ändå inte vara tvåtimmarstanterna som förtjänar den, utan det kommer vara de unga, starka, snabba från det senaste tåget, de unga, starka, snabba som nu var på väg från perrongen mot bussarna.
Så jag tog mina väskor och gav mej in i armbågsgyttret.
Knuffades mot dem som knuffade mej, avancerade, och satt strax på ett av de hett eftertraktade varma sköna långfärdsbuss-sätena.
SÅ TACKSAM att jag inte hade ungar eller barnvagn med mej.
Fredag, come get me.